På min bokhylla står en björn i trä med en honungsburk framför sig. Den är hårt stiliserad och gjord av Gerd Lövgren i Sommen. Den står bland flera andra saker: en skrattande Buddha, en elefant, pennskrin i plåt med Ganesha i starka färger, en mediterande Buddha bak bokrullar, ytterligare en skrattande Buddha som håller för öronen, ett tennstop och farfars barometer. De där tingen i min mycket begränsade prylsamling är mer än ting, vart och ett av dem har för mig betydelse utöver deras grundläggande form. Jag har inte släpat med dem i flytt efter flytt på grund av deras estetiska kvaliteter utan till följd av något som bara existerar i mig. Ett minne, en tanke, ett system jag försökte lära mig och som tinget ger uttryck för.

Gerd Lövgrens björn, som har flera yttre likheter med Puh men inte kan vara Puh eftersom honungsburken inte är märkt ”håning”, fick jag av mina kollegor på Holavedsgymnasiet när jag fyllde 40. En människa kan bli så glad av en sådan gåva, de hade precis förstått mitt väsen. Minnet av människorna på skolan och den bildning det innebar att befinna sig i det enskilda lärarrummet har sugits upp i skulpturen och den har utan att jag varit medveten om det blivit mer än sitt trä.

Elefanten i lera kommer från Dhaka i Bangladesh dit jag blev inbjuden att läsa poesi 2015. Professor Samad Muhamad tog mig och två andra poeter från Danmark och USA till gatuförsäljare och sa att vi fick välja exakt vad vi ville ha som souvenir från resan. Jag valde den lilla elefanten eftersom den inte kostade så mycket och tilltalade något i mig. Därefter har den fungerat som symbol för Dhaka och poesifestivalen och laddats med minnet av upplevelsen så att den har blivit något utöver sin lera.

När jag ser mig omkring i kontoret ser jag farfars tavlor, den första och den sista han gjorde. Farmors lådor för torrvaror står på en hurts. Och alla böcker som vi har, varje enskild fylld av särskild betydelse. Jag förstår samlare, hur lite av en själv kan glida över i ett ting och bli tingets sken och hur det skenet omvandlas till dess egentliga värde. Precis som med allt vi ser omkring oss i samhället, allt som existerar lösgjort från oss, blir laddat med vår personliga uppsättning erfarenheter. När du och jag slutligen ser på den skrattande Buddhan förstår, känner, värderar och tänker vi helt olika saker. Frågan är om det alls är möjligt att upptäcka det ursprungliga tinget bortom skenet?