Jag tänkte att det var lätt att vara jag. Ändå. Att jag hade alla förutsättningar att vara en någorlunda god människa som gjorde någorlunda goda val. En gång var jag i Dhaka och såg människor kämpa mot svält och förnedringen i ett brutalt klass- och rasförtryckande samhälle. Där förstod jag att många människor inte hade samma förmån: ett utrymme att kunna välja mellan att vara god eller ond.

Ofta tänker jag också på den där sketchen med Killing-gänget. Jag har ju skrivit om den då och då, alltid med ironi eller någon sorts distans. Ni vet den med den gamla damen som envetet, hur mycket hon än blir upplyst, lägger sin röst på nazisterna i valet 1932.

Det blir så tydligt. I sketchen. I alla berättelser om vår värld. I alla berättelser om fiktiva världar. Det här är bra, det här är dåligt. Vi vet att det är bra att hjälpa andra, att vara snäll och omtänksam. Att värna de som är svaga och inte själva kan värna sig. Jag inbillar mig att alla människor förstår de värdena. Alla. Jokern i Batman är en spännande och suggestiv karaktär men alla (alla!) förstår att hans värld är förvriden och att det är fel att spränga sjukhus. För i sjukhuset finns de värnlösa, de som måste tas om hand för en stund.

Man kan göra det enkelt för sig. När journalisten Nike Nylander blir dödshotad efter att ha pressat Jimmie Åkesson under en intervju vet vi vad vi har att göra med. När Jimmie Åkesson på sin Twitter kommenterar det: ”Jag förstår att man kan bli både upprörd och förbannad när man tycker att statstelevisionen fokuserar på trivialiteter samtidigt som landet står i lågor” vet vi vad vi har att göra med. Då hjälper det inte att han därefter skriver ”Med det sagt undrar jag vad det är för empatilösa imbeciller som tar sig rätten att kränka och hota en journalist och hennes barn?”. Vi vet. För han börjar inte där, i sympatin med offret utan han börjar i sympatin med förövaren.

Trump. Putin. Vi förstår ju vilka de är också. Eller hur? Tänk på vad de säger, på vad de gör. De är inte männen som värnar de svaga, de är inte männen som ens ger sken av vänlighet och omvårdnad. I en film skulle de inte vara goda karaktärer utan allt de gör och säger markerar att de tillhör den andra sidan i dramaturgin. Det blir inte annorlunda av att de existerar i verkligheten.

Visst förstår vi det? Snälla, säg att ni förstår det.