Jag vaknar vid fem och vrider mig, tänker att jag ska gå upp och skriva i morgonlugnet. Så jag går ner och brygger kaffe, stillar hunden som tror att det är promenaddags, brer en smörgås och går ut till kontoret. Det finns mycket annat att göra, det ska erkännas, som att uppdatera och kontrollera hemsidan för Författare i Sommenbygd – ett par köp har slunkit in under min radar under sommaren men det tycks inte vara något fel med formuläret. Något i mig längtar att skriva essä om Camilla Dahlson och Dominic Williams, mest kanske för att jag är uppe i ett annat manus och min hjärna fungerar så. För några veckor sedan publicerade Leif ett författarporträtt om Carina Drätting. Det kändes som en nystart (igen), som om något skulle kunna komma igång (igen).
Tar upp några dokument, bland annat det jag ska arbeta med och skriver dagbok, skriver in sommarhändelser, börjar fundera på om jag kan foga samman hemsidorna i WP så att jag slipper logga in och ut så mycket. Gör ett försök. Kort sagt prokastinerar jag skickligt. Men medan jag bläddrar får jag oförhappandes fram Selos (Emil Fridlunds) tolkning av dikten ”Palliativ vård” och blir nyfiken. Så jag lyssnar. Lyssnar. Även bortsett från texten är sången så förbannat vacker. Lyssna: Selo: Palliativ vård
Peter Nyberg 
Kommentera