I takt med att oron spridit sig har jag upptäckt allt fler positiva följder av reaktionerna på corona-viruset. Jag har aldrig tyckt att sjukdomen i sig är speciellt intressant, men reaktionerna, hur vi tar oss an den och vad våra handlingar leder till, säger en hel del om oss som samhälle och som individer. Eftersom fokus tycks vara på de negativa effekterna, samhällskollapsen och sånt där, tänker jag här fokusera på det positiva.

Det går inte att bortse från att karantänlivet har positiva följder för miljön. SvD meddelar att kanalerna i Venedig har klarnat (vi pratade om huruvida delfinbilden från Venedig var fake news eller inte på jobbet idag), det giftiga molnet med kväveoxid har minskat påtagligt över norra Italien sedan fabrikerna i området stängt ner. Liknande effekter har uppmätts i Kina. ”Enligt experter kan utsläppsminskningarna ha räddat tusentals människoliv”, skriver SvD den 17 mars. Tusentals liv. Vi borde sätta mänskligheten i karantän någon månad om året för att naturen ska ha en chans att återhämta sig.

Statsepidemiolog Anders Tegnell har blivit en symbol för våra reaktioner. Till en början sade han något obetänkt och blev på bekanta manér hånad och utstött, för att inte säga förnedrad, sådär som vi gjorde innan pandemin. Men sedan hände något. Hans kollegor grep in och försvarade honom, han fick tid att göra betänkta uttalanden och återfick sin position som statsepidemiolog och ledare av Sveriges bekämpning av viruset. Anders Tegnell och behandlingen av honom gestaltar också en förändring i samtalston, i hur vi i sociala medier blivit lite mjukare, lite snällare. Även det tillskriver jag karantänlivet. Istället för råa ”skämt” om muslimer dyker i mitt flöde upp någon som inifrån sin karantänlägenhet gjort en haj av sin strumpa vilken slukar bilarna på motorleden nedanför hans fönster. En ung man sitter framför tevebrasan och fläktar på elden. Hundratals mem om människor som maniskt hamstrar toapappersrullar. Jag har inte tagit illa upp av ett ”skämt” på flera dagar.

Och Sverigedemokraterna har försvunnit från radarn. Deras insatser har bestått i att försöka kränga på människor dyra och defekta ansiktsmasker och ett förslag om att dra in danstillstånden i Sverige – något som inrikesminister Mikael Damberg i en rolig, kort film går loss på i riksdagen. Moderaternas insats bestod i att i början försöka sänka flygskatten, även där har det stått stilla. Det säger något om krishantering, om människosyn, om behovet av staten när det går illa. Men också om hur tomma partierna är, hur hopplöst svaga de blir när allvaret närmar sig och det inte längre går att skylla på invandringen.

Också staten har blivit starkare. Det är till de statliga myndigheterna vi vänder oss i krisen. En stat som drabbats av en ironisk libertinistisk cykel. Med början i Göran Persson såldes det allmänna ut till vinstdrivande företag som med glädje plundrade eller i bästa fall konkurrensutsatte skola, vård, omsorg. Bland annat rensades försvarets respiratorer bort. Ni har sett siffrorna: 1993 fanns 4 300 och idag 600. Effektivisering var ledordet. Neddragningar. När corona-viruset kom var det inte till vårdföretagen vi vände oss, istället till en sjukvård som i decennier ”effektiviserats”. Och vad vi fann var logiskt nog en verksamhet som var så effektiviserad att den bara klarade den dagliga hanteringen av patienter, inte utbrott av pandemier. Den anpassning som därefter skett på sjukhusen, av personalen där, har varit enastående, genial på så många sätt. Den ironiska följden av pandemin är dock att den libertinska viljan att effektivisera och skapa konkurrens och bra företagsklimat nu får till följd att vi inte har en sjukvård som kan ta hand om de sjuka på ett sätt så att företagen kan fortsätta med sina verksamheter. På grund av viljan att utsätta det offentliga för marknadskrafter står vi idag på randen av en ekonomisk katastrof. Jag vill gärna tro att vi lärt oss något om hur viktigt det är med en stark stat.

Till sist tror jag på karantänen som sinnestillstånd. När människor kliver av det så kallade ”ekorrhjulet” tvingas vi tänka, vi får tid mellan Netflix-pumpningarna, och jag tror att en besinning infinner sig. Kanske en kontemplation runt vår skörhet som människor, kanske tänker någon att det finns andra värden än ekonomiska och industriella, kanske landar man i en mjuk humanism och insikt i att vi måste hjälpa varandra nu. Och ur det tänkandet som vi plötsligt tvingas in i hoppas jag att det springer en flod av nedskrivna tankar som efter hand kan kallas corona-litteraturen, nya idéer som förmedlar besinning och medmänsklighet.