Inför EU-valet tänker jag ofta på Killinggängets sketch om den gamla damen som envisas med att rösta på nazisterna. Ibland tycker jag uppriktigt synd om politiker, som när KD alluderar på Trump i ”Let´s make EU Lagom again” eller när samma partis Sara Skyttedal inte lyckas skriva fyra begripliga meningen efter varandra i sin Facebook-reklam. För första gången i hela mitt liv har jag också blivit politiskt skrämd, på allvar rädd för vad som sägs och tillåts sägas.
Den första gången när det visar sig att SD i EU-valet är det näst största partiet i Sverige. Det är så skrämmande att jag får tårar i ögonen en morgon när jag läser det i Svenska Dagbladet. Var femte människa jag möter kan således tänka sig att rösta på ett extremhögerparti samtidigt som skolorna i Sverige kämpar för att lära ut vad sådan röstning leder till. Ett parti som lever på näthat och vill förbjuda Killinggängets sketch.
Den andra gången åker jag hem från affären och hör en panel med politiker diskutera om kristendomen ska få ange den politiska agendan och vara en politisk kraft i uppbyggandet av Europa genom svensk försyn. Om Islam säger man fy och om judendomen inget. Sedan börjar man diskutera aborträtten. På allvar. Man diskuterar aborträtten. Inte i termer av freakshow utan på allvar. Som om det var en fråga.
Och det är 2019. Och kallsvettig i min bil tänker jag att vi väl för länge sedan förstod att främlingshat och fascism är dåligt, att religion och politik ska hållas isär och att abort är en alldeles grundläggande rättighet om vi ska tänka att alla människor har samma värde.
Men det är väl just där det skorrar. Mycket av det som sägs i debatten skulle inte ha blivit sagt om man verkligen integrerat idén om att alla människor har lika mycket värde.
Den insikten gör mig mycket rädd.
Peter Nyberg 
Kommentera