och det är ganska avslaget. Lite religiösa kränkningar, lite grabbig humor. Men så, plötsligt en skärpa:
Ibland anländer någon resenär till en stad
som av en eller annan anledning förbryllar honom.
Invånarnas sedvänjor, prakten, hur ljuset faller,
rytmen föda är det accenten det är något som
på sätt och vis gör allting riktningslöst –
resenären fattar beslutet att lämna staden när
han väl förstått sig på den. Det kan ta många år. Ibland
stannar han för gott.
Stycket är välskrivet. Det inledande långsamma berättandet, hur takten accentuerar den fjärde raden, det mystiska påståendet att allt är riktningslöst och utgången: Den som anlänt blir kvar, den som benämns resenär är det inte längre till följd av att han inte kunnat försätta företeelserna i rätt sammanhang. Den påminner om Stig Claessons korta betraktelser över kvinnorna som om höstarna går ut i insjöar ur Blå måndag. Till och med samma retoriska figur men den motsatta rörelsen: Ibland går kvinnorna tillbaka till stranden, ibland blir de kvar.
Peter Nyberg 
Kommentera