Läser Tempel av Stitou

och det är ganska avslaget. Lite religiösa kränkningar, lite grabbig humor. Men så, plötsligt en skärpa:

Ibland anländer någon resenär till en stad
som av en eller annan anledning förbryllar honom.
Invånarnas sedvänjor, prakten, hur ljuset faller, 
rytmen föda är det accenten det är något som 
på sätt och vis gör allting riktningslöst – 
resenären fattar beslutet att lämna staden när
han väl förstått sig på den. Det kan ta många år. Ibland
stannar han för gott.

Stycket är välskrivet. Det inledande långsamma berättandet, hur takten accentuerar den fjärde raden, det mystiska påståendet att allt är riktningslöst och utgången: Den som anlänt blir kvar, den som benämns resenär är det inte längre till följd av att han inte kunnat försätta företeelserna i rätt sammanhang. Den påminner om Stig Claessons korta betraktelser över kvinnorna som om höstarna går ut i insjöar ur Blå måndag. Till och med samma retoriska figur men den motsatta rörelsen: Ibland går kvinnorna tillbaka till stranden, ibland blir de kvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.