Peter Nyberg

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte var en sentimental människa. Av något skäl har jag svårt att lämna företeelser och människor. Rum D11 är ett av de mest kreativa rum jag befunnit mig i, inte bara pedagogiskt utan också intellektuellt. Det syns i rummet. Skrivborden är svämmade av skärpa, av sådant som möjligen kan spela roll. Länge var rummet en form av frizon, en plats där bildning och framför allt allmänbildning räknades. Den här veckan började man riva rummet för att bygga om skolan. Annat planeras. Och så är det förstås med annat att det inte kan bli lika bra som det som var, det vet alla.

Jag avslutade nyligen en essä så här:

Sensommaren 2016 lämnar jag rum D11. Då vet jag inte att jag lämnar det permanent, att det uppehåll i gymnasielärartjänsten jag tar för att utveckla litteraturen som konstform i Jönköpings län ska innebära att jag inte kommer tillbaka till rummet. Kjell och Leif är kvar. Jens har permanentat sin tjänst på Junkaremålskolan, Magnus blivit rektor i Österbymo, Peter finns i Strängnäs. I en värld där allt förändras, där kunskap och tänkande allt mer tycks åsidosättas finns åtminstone ett kulturens kluster kvar: rum D11 på Holavedsgymnasiet. 

Essän handlar om allt som hänt där, i det där rummet, med de där människorna. Under 11 år var det centrum i mitt liv och i skrivandet av essän insåg jag att hela min litterära tillvaro har en fokuspunkt. Som nu försvinner.

Inte desto mindre hann jag precis innan ombyggnationen fotografera Leif och Kjell och mig i D11. Här sitter vi: