Peter Nyberg

Vi går och det är kallt och klart. Himlen senhöstblå, löven ännu gula. Nästan värmande sol. Vi går förbi Västra Torget, förbi SVT och SR, förbi högskolan som kallar sig university (vilket jag inte kan förmå mig att kalla den), över Munksjöbron och fram till Spira. En överraskning, brunch. Åsa har varit sjuk och vi pratar om hur frustrerande sjukdom är när man vill vara frisk. Vi äter, kanske för mycket, och pratar om maten, om hur bra den smakar och fortsätter längs Munksjön. Det är en vacker söndag, en stillsam dag. Jag tänker på det jag skriver, mina samplingar, mina loopar, min roman om rädsla. Jag tänker på mina projekt, på Populär Poesi, på Fiktioner, på Chap. På att jag vill att de ska ge mig något nu, en grund, en form av ekonomisk plattform att verka utifrån. Vi pratar om det, om mina litterära projekt och deras låsta inkomstmöjligheter. Vi hämtar Åsas körkort. Hon är mycket söt på bilden. Det har förvånat alla, hon som tog bilden, Åsa och mig. Ingen människa är gjord för körkortsbilder. Kanske Åsa. Vi bestämmer att vi ska gå runt Munksjön två gånger i veckan. Tisdag och torsdag efter jobben. Direkt så att vi inte hinner bli lata. Vi är bra på att bli lata, jag speciellt. Jag berättar att det är underligt att våra kroppar värjer sig så för träning, de borde välkomna det eftersom det är bra för dem. Men de välkomnar bara sötsaker och snacks och konditorivaror, ibland också kött och kaloririka såser. Evolutionen. Den jäveln. Kroppars problem var från början att de behövde energi, att det energislukande hotade mer än fetman. Nu, på mycket kort tid, tvärtom. Vi går tillbaka genom Torpa. Trevåningshus från 50- och 60-talen (gissar jag). Det är idyll. De små affärerna. Här kan vänlighet finnas. Här kan vänlighet växa.