Häromveckan fick jag ett brev

Håkan Boström heter en författare från Eskilstuna som jag haft kontakt med då och då. Häromveckan fick jag ett brev från honom som bland annat handlade om Palliativ vård. Först skriver han litet om det privata, sedan om dikterna.

Jag läser en hel del poesi, och gärna essäer, hellre än romaner, och lyssnar dagligen på Dagens dikt. Men det tycks som att jag alltmer känner mig som gamle poeten Bo Bergman, som på ålderns höst, den var lång som vi vet, fick frågan vad han hade att säga om den då dagsaktuella poesin. Den gamle poeten svarade: Det är ungefär som när man gick i skolan, man såg upp till de som gick några klasser högre, de som kom efter i klasserna längre ner brydde man sig inte om. Så nämnde han några 90-talister som han högaktade, och förklarade att han inte riktigt hade något att säga om den då aktuella poesin.

Ungefär så känner jag mig när jag går i biblioteket, hittar och lånar nyutkomna och idag högt värderade poeter, tar hem deras tunna böcker, läser, begrundar och undrar vad jag får ut av dem. Alltför ofta just ingenting eller mycket lite. Så går jag till min lyrikhylla, tar fram Werner Aspenström, Lars Forssell, Kjell Espmark, Karl Vennberg, Claes Andersson, Lars Gustafsson, Stig Sjödin, Birger Norman, Folke Isaksson, Gunnar Harding och många fler, för att hålla mig till svenskspråkiga, finner hos dem och många andra från min egen och tidigare generationer var jag har mina fästen i lyriken. Samtidigt som jag säger, att en och annan i den yngre generationen tilltalar mig.

Som Peter Nyberg till exempel.

Du uttrycker dig på ett sätt som inte alla i din generation gör. Ska jag säga ”begripligt”? Din dikt läser jag som avtryck av verkligheter som känns nära, äkta, upplevda. Jag uppfattar dina dikter som essenser av egna erfarenheter, hämtade från din egen verklighet. Jag tycker mig se fästpunkter och förklaringar till upplevelser och erfarenheter, sådant som livet fört med sig och blivit kvar inombords långt efter att händelser skett, beslut fattats och livet gått vidare. Jag kan ta några exempel, det finns många men jag griper ett par i luften, dikten som gett samlingen titel och Stugan, och kan gärna lägga till dikterna i avdelning fem, far, hos farmor och farfar, äppelpaj. Anslagen är desamma. Jag tror inte du formulerar dig från inhämtade, litterära idéer och annat tankegods, så kallade ”läsefrukter” utan hämtar din dikt från egna erfarenheter. Egentligen det enda som är användbart när dikt skrivs. Jag anser att du är stark i de ”avskalade” minnesfragmenten, som de nämnda dikterna är exempel på. Jag hittar tonträffen i det jag kallar ”resedokumenten”, gläds då de, utan jämförelser och mest tack vare att jag själv formulerade ett par ”resedokument” i min debutsamling. Jag tror att erfarenheter man får när man vidgar sitt synfält måste komma med, när man som ung uttrycker sig i diktform. Några av dina resedikter berör mig starkt därför att jag bär med mig egna upplevelser från samma platser, skorna, resväskorna, håret, för att ta ett exempel.

Har jag då inga kritiska synpunkter? Nja, i stort sett inte mycket att föra till torgs. Skulle jag släppa ifrån mig på en mycket liten riskvist får det bli, att det efter ett par omläsningar kan kännas, om jag uttrycker mig norrländskt, ”ospännande”. Inte förutsägbart men att jag vid första anslaget kan ana vart dikten är på väg. Jag hoppas du förstår vad jag avser. Det beror absolut inte på ”brister” i enskilda dikter utan mer på kompositionen av hela samlingen. Jag saknar en och annan dikt som ”bryter av”, ger nya infallsvinklar, öppnar nya vägar eller hur jag nu ska uttrycka mig. Kort sagt, övergångar i diktform i stället för den numeriska uppräkning som skiljer avdelningarna åt. Att sådant är svårt att åstadkomma vet jag mer än väl, men ska jag lyfta fram något som jag saknar efterlyser jag något åt det hållet.

Jag fick en gång för mycket längesen höra från en förläggare att mina dikter var för jämntjocka. Han påstod att han inte kunde se var den ena slutade och den andra började, eller som han uttryckte sig, de var för jämntjocka. Som singlar, en och en, kunde han acceptera flera av dikterna, men när han fick dem tillsammans i en diktsamling, sida upp och sida ner, var det han kallade ”jämntjockheten” ett hinder för hans läsupplevelse.

Något av den förläggarvarningen försöker jag uttrycka ovan. Jag vet inte om jag lyckas bli begriplig men anar att du förstår vad jag avser.

Jag säger inget om titeln, den kanske är en liten ironisk blink från dig om poesins utsatta läge, vad vet jag?

Sammanfattningsvis tycker jag att du helt och hållet ska låta bli att bry dig om mina kritiska ord och i stället ta avstamp i det jag i inledningen skrev om din samling. Att jag läst den med glädje och intresse. Jag vill att du ska veta, att jag uppskattar din poesi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.