Peter Nyberg

Min första kärlek heter Malin och jag håller henne i handen när vi går till matsalen i ettan. Jag är sju år och vi ställer upp två och två i en lång mask arrangerad i bokstavsordning efter våra efternamn. Fröken säger att vi ska ta varandras händer och jag darrar till vid beröringen, en otäck och härlig känsla av att vara utelämnad, av främlingskap och vilja att vara just där. Hand som möter hand, hud som mjukt glider in mot hud. Sedan går vi, hand i hand, dag efter dag, ner till matsalen. Ingen får veta något om mina känslor.

Det finns så många problem med den där minnesbilden. Känslan av hennes hand i min är naturligtvis inte just Malins hand i min utan minnet av någon av de händer som vilat i min. Inte heller tror jag att känslan är just den, så kan man inte känna ett helt läsår, känslan måste mattas ut, bli en annan, mycket vardagligare.

Jag har försökt att skriva den där scenen många gånger. När jag lärde mig skriva var beskrivningen enkel. Alla nyanser uteblev. När jag blev äldre och fick skrivmaskin försökte jag beskriva men scenen blev inte densamma. Den djupa, skrämmande och lockande känslan av något jag aldrig upplevt, fanns inte där. När jag gick på Åsa folkhögskola försökte jag en kväll, i mitt nyvunna självförtroende, skriva scenen. Även om jag nog förde mig bättre stilistiskt uteblev den rena känslan. Det autentiska. Jag romantiserade scenen, den blev något jag eftersträvade i det ögonblick när jag skrev den, inte det den en gång var.

Och samma sak nu. Darrar vid beröringen? Främlingskap och vilja? Det är nu jag beskriver en situation som befinner sig 35 år tillbaka i tiden som den typen av formuleringar skrivs ut. Hur jag tänkte och verbaliserade mina känslor då är oåtkomligt.

På samma sätt är det spännande att läsa Karl Ove Knausgårds Ut ur världen, som är en fiktiv bok, mot en sekvens i samma författares Min kamp, som är en självbiografisk bok. Händelserna är ungefär desamma, en ung lärare kommer till by i Nordnorge och förälskar sig i sin på tok för unga elev. I den fiktiva boken begås övergreppet, inte i självbiografin.

I min läsning blir Ut ur världen en förstudie till Min kamp. Skillnaden mellan dem ligger snarare i att självbiografin har en tydligare gestaltning av jaget. I romanen finns avsevärda brister i just den gestaltningen, kanske bäst visade i den, för all del briljanta, litterära analys som efter två tredjedelar blir en miniessä i romanen. Den görs av en karaktär som därförinnan inte alls intresserat sig för skönlitterär läsning. Författarens förmåga tar över. Det är förstlingsverkets brist. Och just att författaren inte kan låta bli att ta över sin bok är just det intressanta i jämförelsen med Min kamp där författaren så att säga äger boken. Vad säger egentligen att romanen är mer fiktiv än självbiografin, det autentiska går ändå inte att komma åt i språkliga beskrivningar av ett minne.

Jo, ni har så rätt, det ligger så klart i försöket. Min kamp är ett försök att vara uppriktig och beskriva verkligheten som den uppfattats av Karl Ove. I romanen har faktorer som författaren medvetet fantiserat ihop infogats till den i grunden inträffade händelsen. Men i båda fallen handlar det beskrivna om fiktioner. Kanske kunde man tala om självbiografiska fiktioner?

Kjell Espmarks självbiografi Minnena ljuger gör förhållandet till en grundhållning. I steg ett målar han upp en minnesbild för att genast avfärda den helt eller problematisera nyanser av den. Något tillfogas minnet, något förvrider det, gör att det passar in i de tankestrukturer som finns i det ögonblick då minnet framskrivs. I och med att minnena ljuger för oss, ljuger vi också för oss själva. Vi är lögnen om oss själva. Det vi ljuger ihop är jaget och jaget intet.