Under juldagen läser jag Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Den är annorlunda mot vad jag föreställt mig efter att ha tagit del av debatten om kulturmannen. Framför allt tycker jag synd om Ester Nilsson, som är objektet för Anderssons tankeexperiment men som inte alls får lika mycket utrymme som Hugo Rask som sinnebilden för kulturmannen.

Jag läser främst Egenmäktigt förfarande som en studie över rationalitet kontra känsla, på samma sätt som Dostojevskij bygger en stor del av sitt författarskap mellan de två polerna. Ester Nilsson är en personifiering av rationalitet som inrättat sitt liv helt efter filosofiska principer – vilket ur genusperspektiv är en säreget grepp då hon är kvinna. När hon drabbas av känslan,den irrationella kärleken i mötet med Hugo Rask, försöker hon lösa situationen på samma sätt som tidigare, genom rationell, filosofisk analys. Resultatet blir en överväldigande irrationalitet eftersom hon inte är en robot utan en kännande människa som är ovan vid sitt känsloliv. Precis som hos Dostojevskij blir hon en löjlig figur som frågar sig varför istället för att agera efter de intuitioner hon ändå har rörande Hugo Rasks intentioner med henne. På det sättet blir romanen också en studie över självbedrägandets mekanismer. Detta elegant iscensatt av författaren.

Men… det är Hugo Rasks kulturman som diskuteras, vilket är bokens lycka och sorg. För Hugo Rask är inte särskilt central i Egenmäktigt förfarande, annat än som en skugga att förälska sig i för Ester.Det är hon som är i förgrunden, hon som studeras. Men om henne sägs inte mycket. Det måste kännas dubbelt för författaren. Mannen tar hem spelet. Till och med när feminister som Ebba Witt-Brattström och Åsa Beckman diskuterar romanen under Bokmässan är det mannen som är i förgrunden. När Lena Andersson påpekar att Ester är intressant som karaktär säger de något i stil med ”jojo, men Hugo Rask”…