Jaques Derrida, Sverigedemokrater och bokmässan

En gång i tiden vägrade jag att rocka sockor eftersom det fanns något problematiskt med utgångspunkten, frågeställningen. För att stödja något krävs att något behöver stödjas, att problemet till sin natur existerar. När det gäller sockrockningen undrade jag om problemet existerade eller om sockrockandet skapade ett problem att stödja. Syftet med stödverksamheter är inte sällan att tillföra sitt eget jag godhet – ”Se, jag är en som stödjer!” Människor runt omkring mig sa att det bara var på kul, att jag inte skulle överanalysera. Det kan de ha haft rätt i, speciellt med sockrockandet, men…

Jaques Derrida menar att ett begrepp eller en företeelse också är sin motsats. Godhet finns inte utan ondska, för att ta det allra vanligaste exemplet, men de förhåller sig inte bara till varandra som två lösa ändar på en skala utan skär in i varandras existenser. Batman skulle utan superskurkarna i Gotham själv bara vara en våldsmakare, ingen superhjälte, som någon fransk populärfilosof förklarat Derrida. Alltså tänker jag att det i Derridas tankevärld finns ett dialektiskt inslag där en ytterpool så att säga överlever genom den andra ytterpoolens existens. Om den ena ytterpoolen stärks, stärks också den andra eftersom de i princip är samma rörelse, samma företeelse.

På det sättet har Sverigedemokraterna fått mer makt än de förtjänar. Deras livsnerv är motsatsen, oppositionen. Utan den skulle de inte klara sig. De behöver människorna som hånar och trycker ner dem, människorna som skriker och förfasar sig över pepparkaksgubbar och Astrid Lindgren-sagor. Därför att de är del av samma rörelse, samma företeelse och stärks den ena parten stärks också den andra. Bokmässan i år är ett bra exempel.

Nya tider är innan bokmässan en strunt-tidning. Inte speciellt uppskattad inom Sverigerörelsen, osynlig utanför densamma. När Bokmässan beslutar att låta dem vara med tror jag att det är grunden för deras beslut: här har vi en menlös tidning på högerkanten med dragning åt det extrema som ingen kommer att bry sig om. Därefter börjar dialektiken. Ett motstånd växer. Motståndet ser till att ge Nya tider publicitet, vilket innebär att hjälpare till tidningen tillskyndar. Det blir debatt. Bokmässan ångrar sig, man utesluter Nya tider. Media drevar. Pol-motpol. Båda krafterna blir starkare.

När jag på ett tåg från Göteborg en fredag får höra att Nya tider ska vara med beslutar jag mig för att bojkotta bokmässan på moraliska grunder. Men det visar sig att jag inte är långvarig i mina moraliska ställningstaganden och vacklar eftersom jag vet med mig att jag överanalyserar allt hela tiden.

I sociala medier skriks om mässans girighet och efter evenemanget skriver 103 författare och utställare på ett brev om att de nästa år kommer att bojkotta mässan. Ett form av hot. Medierna kokar av underliga diskussioner om yttrandefrihet i förhållande till det som hänt. (Personligen undrar jag varför många av de 103 inte bojkottade mässan när det faktiskt gällde, när de hade chansen, varför de alls kom dit, men antar att de investerat för mycket i den.) Genast kommer svaret. 111 namnunderskrifter, varav en märkligt stor mängd är yrkesutövare som rimligtvis inte har med bokmässan att göra, om bokmässan ska fortsätta ta in ”alternativa förlag och tidningar”, vilket i praktiken innebär att reda plats för högerextremer. Pol-motpol. Samma rörelse. En månad efter rörelsens början vet alla som läser tidningen vilka Nya tider är, de har givits makt.

Logiskt sett borde vi sluta skrika, vi borde låta emotionerna stillas och se vad som händer när vi uppträder intellektuellt. Just nu tycks mig förhållningssättet mot så mycket i samhället i grunden naivt. Sverigedemokraterna målar upp en värld där vår välfärd är på väg att gå under på alla plan, moraliskt och materiellt. Vetenskapligt grundad statistik visar motsatsen, vi är ett av de mest välmående folken i världen. Vetenskapligt grundad statistik visar att vi ekologiskt sett är på väg att förstöra vår jord och i förlängningen människosläktet. På det reagerar inget nämnvärt.

Varför ger vi fantasierna så mycket utrymme istället för att agera utifrån det vi kan bevisa?

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.