I början av september fick jag i uppgift av bibliotekarien Christian Runesson att skriva ett brev till eleverna och lärarna på Framtidsskolan i Stockholm. Brevet skulle handla om Palliativ vård och om någon av dikterna. Så här blev det:
Hej, elever och lärare på Framstegsskolan!
Jag heter Peter Nyberg och under hösten 2016 gav jag ut en diktbok som jag ska berätta om. Tidigare har jag givit ut ett par böcker med noveller och dikter och jag är chefredaktör för tidskriften Populär Poesi (www.popularpoesi.se). Men nog med skryt, till verket!
Palliativ vård är i grund och botten en samlingsvolym. Den tidigaste dikten, ”Trosbekännelse”, skrev jag får nästan tio år sedan, den sista dikten ”Fuerteventura”, medan jag arbetade med manuset. Tanken bakom sammansättningen av dikterna är att de ska spegla hur skör vardagen är, hur lätt allt faller samman. Döden är ett centralt tema som många av dikterna kretsar runt på olika sätt, liksom vardagligt våld och hur dysfunktionella de flesta av oss är som människor om vi jämför oss med västerländska ideal, vilka ofta hämtas från reklam eller amerikanska filmer. Titeln Palliativ vård ska påminna läsaren om att livet och våra upplevelser i det fungerar som vård av oss själva fram till döden, alltså det som kliniskt kallas palliativ vård.
Dikterna är inte biografiska men på olika sätt inspirerade av händelser som jag hört om eller upplevt. Dikten ”Gränskontroll” är ett bra exempel.
Under ett par dagar våren 2014 var jag tillsammans med fem andra lärare i Dubrovnik i Kroatien. Vi såg hur stor del av taken i gamla stan som sprängdes bort under kriget drygt 20 år tidigare och noterade att kulhålen i fasaderna fortfarande fanns kvar. Nu åker vi minibuss till Bosnien, ska stanna över natt i Mostar och sedan fortsätta till Sarajevo. Någon mil innan gränskontrollen tittar jag ut genom fönstret. Till vänster om mig ligger arkipelagen, det turkost skimrande havet med sina gröna, kulliga öar. Till höger om mig berg som grönskar av låga växter. Jag plockar upp kameran och tar en serie foton.
Symptomen är först sublima. Vi börjar prata mycket snabbt och rösterna blir ljusa, som om något fastnat i våra halsar. Även om vi inte säger något viktigt pratar vi. Snabbt och ljust.
En halvmil kvar till gränsen och någon säger: – Det är nog bäst att lägga undan kamerorna nu. Jag lägger ner min systemkamera i väskan och tar upp det vinröda passet. När jag lägger det bredvid mig ser jag att min hand skakar.
Vi ska resa in i ett land där illdåd utspelats. Vi har läst om Srebrenica och de 8 000 bosniakerna som den serbiska armén lovade FN att föra bort i säkerhet under de jugoslaviska krigen på 90-talet. I skogspartierna runt orten sköt serberna istället ihjäl de 8 000 människorna. Inte av något annan orsak än att de var bosniska muslimer. De bosniska kristna i Srebrenica skonades.
Två kilometer kvar till gränsen och jag tappar med fingrarna mot passet. Någon kontrollerar att jag verkligen lagt ner kameran. Havet har försvunnit men bergen finns kvar. Vi har helt slutat prata med varandra.
En kilometer kvar. Militärfordon står vid vägkanten. Män med slitna k-pistar tittar på minibussen. Vi saktar ner. Jag lämnar passet till en av lärarna i framsätet och ser att vi rullar fram mot en smutsig kur. Bommen sänks och vi stannar. En soldat står bredbent framför minibussen med handen över sin k-pist.
Chauffören och soldaten i kuren pratar med varandra. Vad som helst kan sägas när man inte förstår ett språk, tänker jag. Två andra soldater böjer sig ner och tittar under minibussen. Vapnen på deras ryggar ser ut som sammankopplade järnrör, ålderdomliga och livsfarliga. En av dem öppnar bagaget.
Soldaten i kuren har en pistol på bordet framför sig. Jag tänker att de här männen var med i kriget för 20 år sedan, att de har gjort värre saker än jag kan föreställa mig, att de utan att blinka skulle kunna döda oss alla med sina ålderstigna vapen.
När den sista stämpeln är satt i passen vinkar soldaten i kuren förbi oss. Han ser trött och uttråkad ut. Bagagedörren smälls igen. Bommen öppnas och vi rör oss framåt. Ingen säger något. Jag får tillbaka mitt pass och tittar ut genom fönstret. Bergen är desamma på den här sidan om gränsen.
Dikterna jag skriver har sällan en så konkret bakgrund som den här scenen. Det var något med anspänningen under gränskontrollen. Som svensk är jag inte van vid att se människor med automatvapen. Innan resan hade vi läst mycket om folkmordet i Srebrenica. Kombinationen framkallade något kallt inom mig som ställdes mot det ljuvliga landskapet utanför och fick mig att tänka på hur vi inte bara konstlar till oss själva utan också kan döda för det vi övertygats om är sant, sådant som lands gränser och andra människors idéer om hur vi ska vara. Kristen – muslim. Så lite det i själva verket betyder mot det faktum att vi alla är människor. När vi kom fram till en rastplats skrev jag ner en första version för hand i ett skrivblock. Jag har inte kvar den versionen längre, men när jag kom hem bearbetade jag det jag antecknat till den här dikten:
Gränskontroll
Just före övergången
döljer vi våra kameror
och babblar med anspända strupar
Under flera dagar har vi läst om kriget
Folkmorden
De 8 000 bosniakerna i Srebrenica
Utanför bilens fönster
går män i gröna kläder
med automatvapen över axeln
Vi trummar med fingrarna
mot passens höljen
biter ihop käkarna
Soldaten i kuren
nickar och gör en trött gest
Vi drivs framåt
Bergen förblir desamma
även efter passagen
Personligen tycker jag om att bearbeta dikter. Jag vet andra poeter och författare som tycker att det är plågsamt att korrigera sådant som de uppfattar som färdigt, men av något anledning fascineras jag av att se hur mina dikter förändras när till exempel radbrytningarna eller enskilda ord ändras. Det märks om man jämför versionen ovan med den slutliga versionen. Så här såg det ut när jag korrigerade dikten så att den skulle bestå av tvåradingar. Till sist bestämde jag mig också för att ha korrekt interpunktion i alla dikter i Palliativ vård, mest för att jag inte kunde motivera varför det inte funnits i de tidigare versionerna.
Vad tycker du händer med dikten mellan den första och den slutliga versionen?
Gränskontroll
Vi döljer våra kameror
och babblar med anspända strupar.
Vi har läst om krigen, folkmorden,
de 8 000 bosniakerna i Srebrenica.
Utanför bilen går män i gröna kläder
med automatvapen över axlarna.
Vi trummar med fingrarna mot passen,
biter ihop käkarna.
Soldaten i kuren nickar,
gör en trött gest med handen.
Bergen förblir desamma
även efter övergången.
Ordet ”passage” har bytts ut mot ”övergång” i sista raden. Varför? Jag tänkte att ordet ”passage” betecknar att någon rör sig mellan ( i fysisk mening) två kroppar. ”Passagen mellan bergen var smal”, skulle man kunna skriva. Ordet ”övergång” ger en mer direkt koppling till det som är bokens tema – övergången mellan liv och död.
Som ni säkert noterat finns inte speciellt många metaforer och bilder i dikten. Den är en ganska rak återgivning av vad som hände och syftet, som beskrivs i de två sista raderna, är att poängtera det faktum att gränser är skapande av människan och att naturen är densamma oavsett hur vi delar upp våra länder. I den meningen är nationalism en illusion, som så mycket annat vi fyller våra liv med. Viktigt i dikten är också att notera hur nära vi i den ganska vardagliga situationen är att utsättas för våld eller att dödas. Övergången sker således inte bara från ett land till ett annat utan också från ett tillstånd av fara till ett tillstånd av relativ säkerhet.
Boken Palliativ vård finns att låna på ert bibliotek. Har ni frågor om dikterna i den får ni gärna ställa dem till Christian så skickar han dem vidare till mig. Jag ska försöka svara så gott jag kan.
Tack för att ni läste och var snälla mot varandra!
/ Peter Nyberg
Ps. Snällhet och omtänksamhet är underskattade förmågor men de behöver inte alls vara mesiga. Om du tänker på en människa som du tycker är snäll, förstår du varför du också ska vara det. Ds.
Peter Nyberg 
Kommentera