Den 27 augusti har jag releasefest för Palliativ vård på Ban Thai tillsammans med Cecilia Persson. Hon släpper sin diktbok Självmotsägelser den första september, men vi får förfesta den och tanken är att vi ska diskutera varandras böcker och läsa ur dem som en form av inledning på kulturfestivalen Tranås at the fringe 2016.
Av Cecilia har jag tidigare tyckt bäst om Att bära sin egen kropp, där författaren triangulerar Maja Ekelöf, Gunnar Ekelöf och ett modernt jag. Det blir oerhört effektivt och alldeles uppenbart att jaget trots sin beundran för den store poeten känslomässigt står närmare städkärringen. Kvinnornas verkligheter framstår som intimare sammankopplade eftersom Gunnar Ekelöf kommer från överklassen och därför kan leva materiellt obekymrat till skillnad från de två andra.
Självmotsägelser är som titeln antyder en komplex väv av det som är väsentligt i livet: trådarna består av upplevelser och divergerade förståelser av vad det skulle kunna vara att fungera som människa. Poesin är modernt sprängd på alla sätt. Inga titlar på dikterna, raderna har placerats över hela sidorna och rytmiken har vetorätt framför grammatiken.
Det akademiska är genomgripande i texten men den växlar ibland ner mot en stark känslomässighet vilken visar sig i plötsliga stilbrytningar och korta stycken. Den stilistiska bredden skapar på en språklig nivå anspänning: ”Vi kan ju inte skriva under på liberal konsensus och ressentiment / Subjektets ontologiska begär och strävan efter tillhörighet för att / varat inte ska braka samman i ett okommunicerbart kaos // inkluderas // exkluderas // sublima moralismer”.
På bokens baksida skriver förlaget om Derridas dekonstruktivism. Det är tidsenligt intellektuellt och som bokens titel antyder finns självmotsägelserna humoristiskt inbyggda: ”Droppa ner / manliga namn i en läckande värld: Marx, Husserl, Heidegger, / Merleau-Ponty, Sartre, Saussure, Derrida, Buber, Lévinas, / Benjamin, Deleuze”. Självmotsägelser är en intellektuell bok, ett försök att genom intellektualism göra upp med känslorna som av nöden följer av att vara människa och förlora någon. Som redan Dostojevskij skriver kommer en alltid till korta i den kampen, en gör sig till en löjlig figur. Men vilket är alternativet?
Boken består också av vackra aforismer och krassa konstateranden som är beskrivande för det allra innersta mänskliga: ”Vi samtycker till att älskas men inte till att lämnas”. Ibland broderas aforismerna ut och blir reflektion om hur vi fungerar tillsammans: ”En socialchef anmälde sig själv för tjänstefel. Hen skrev ned en lista / på brott mot socialtjänstlagen och eftersom hen är chef är hen inte / så lätt att avskeda. // Om jag skriver ner samma lista får det andra konsekvenser med omedelbar verkan”.
Den 27 augusti ska vi prata om våra böcker på Ban Thai. Det ska bli kul. Och nervöst. Cecilia är en intellektuellt starkare människa än jag är. Men hon är snäll också. Jag hoppas att hon förlåter om jag inte hänger med…
Peter Nyberg 
Kommentera