Den 8 maj har DN ett uppslag (!?) i kulturdelen som handlar om att två av Jan Lööfs böcker inte kommer i nytryck eftersom förlaget Bonnier Carlsen bedömer att hans serier är otidsenliga. Här finns schabloner av människor som lever i andra världsdelar, till exempel araber som sjörövare. Men sedan visar det sig att de förhandlar fortfarande. Förlaget vill att Lööf ritar om serierna, det vill inte Lööf. Inget är således bestämt.

Den 9 maj följs den första artikeln upp med ytterligare en som summerar läget, debatterna om censur som genast blossar upp på sociala medier, bedömarna som menar sig veta rätt från fel, de ordinarie utropen: Censur, PK, rasism.

Men vad har hänt: ett förlag har sagt nej till nytryck. Nej förresten; ett förlag förhandlar om att göra en nyutgivningar av ett par av Jan Lööfs böcker under förutsättning att han gör om partier som känns unkna. Det måste ske hela tiden, detta att förlag ber författare att skriva om delar av sina böcker. Framför allt: Vad ger DN (eller vem som helst av debattörerna) rätt att kräva att Jan Lööfs barnböcker trycks i nya upplagor – det måste rimligtvis vara något som helt är förlagets rätt att besluta.

Vad DN gör är mer intressant. Tidningen triggar en ny idiotdebatt, ni har hört dem tidigare: Pepparkaksgubbarna, negerkungen eller Julaftonsdisney. SD jublar, den typen av debatter leder alltid till flera röster. Varför gör  man det här som seriös tidning, vad har man att vinna? Kanske detta att stå i centrum för en debatt, detta att först ta upp en fråga, vilket tycks vara det viktigaste – först inte bäst. Jag trodde att DN var bättre än så.

Artikel

http://www.dn.se/kultur-noje/jan-loofs-populara-bocker-kan-stoppas/