Myternas historia

Läser Karen Armstrongs lilla bok Myternas historia och blir inte imponerad av genomgången av mytologier genom tiderna. Boken är bara 140 sidor. Stor stil, rejäla mellanrum mellan raderna. Det blir tunt.

Men sedan kommer slutsatsen, allt skärps och vi befinner oss i den extraordinära författarens sfär. Armstrong förstår och försöker driva tesen att vi i västvärlden exkluderat myten från våra liv men eftersom den är en grundläggande del i vårt väsen, eftersom vi har ett behov av myter, uppkommer nya, destruktiva mytologier som vi accepterar i brist på uppbyggliga berättelser om vilka vi är.

”Under 1900-talet upplevde vi ett antal starkt destruktiva moderna myter som slutade i massakrer och folkmord. Det var myter som slog fel – de levde inte upp till axialålderns kriterier. De var inte besjälade av medlidande, respekt för livets helighet och det som Konfucius kallar bildning. De destruktiva myterna har varit rasmässigt, etniskt, konfessionellt och egoistiskt inskränkta, de har varit försök att upphöja jaget genom att demonisera den andre. Alla sådana myter är ett svek mot moderniteten som skapat den globala byn där alla människor nu lever i samma predikament. De dåliga myterna kan vi inte bemöta enbart med förnuftet, eftersom logos inte ensamt kan hantera sådana djupt liggande fenomen – oförlöst skräck, begär och neuroser. Den rollen har istället den etiskt och andligt inspirerade mytologin.

Vi behöver myter som hjälper oss att identifiera oss med alla våra medvarelser, inte bara dem som tillhör vår egen etniska, nationella eller ideologiska stam. Vi behöver myter som hjälper oss att inse vikten av medlidandet som inte alltid betraktas som tillräckligt produktivt eller effektivt i vår pragmatiska, rationella värld. Vi behöver myter som hjälper oss att skapa en andlig hållning så att vi kan se bortom våra omedelbara behov och uppleva ett transcendent värde som utmanar vår omvärldsförnekande själviskhet. Vi behöver myter som hjälper oss att vörda jorden som helig igen, och inte bara använda den som en ”resurs”. Och detta är avgörande, eftersom vi inte kan rädda planeten om det inte sker någon sorts andlig revolution som tyglar vårt teknologiska geni.”

Briljant. Därefter börjar Karen Armstrong skriva om TS Eliots Det öde landet, om Tomas Mann och om Picassos Guernica. Jag tycker inte sämre om henne för det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.