Två människor möts. Låt säga att människa A ska intervjua människa B. När A sträcker fram sin hand mot B tar hen den inte utan lägger istället sin hand över sitt hjärta och bugar.
Just det där går så snabbt, impulser. Också nästa steg är impuls – reaktionen på det normbrytande: A kan bli koleriskt rasande, A kan bli kränkt, men A kan också rycka på axlarna och konstatera att människor hälsar på olika sätt.
Nu vet vi hur det går i den här scenen, hur den utvecklas.
Det värsta att utsätta en människa för är ignorans, därför består en grundläggande del av socialiseringsprocessen av att vi lär oss hälsa. En hälsning är att uppmärksamma varandra på den andres existens, erkänna den om man så vill. Att inte hälsa är således motsatsen, att inte tillerkänna den andre existens. Kanske är ett ord som värde bättre. Existerar gör vi obeaktat hur många som hälsar eller inte hälsar på oss. En hälsning erkänner oss värde för den andre och vi själva hälsar på människor vi känner har ett värde för oss. Det må vara ett marginellt värde, till exempel när vi hälsar på en flyktig bekantskap, men handlingen är en markering av värdet ändå. Om det värdet ignoreras surnar vi till av begripliga skäl. Ett sätt att bli paria i ett mindre villasamhälle är just att inte förstår den här koden, att inte hälsa. En människa kan ha mängder av goda egenskaper, men hälsar hen inte är hen dömd.
Men i den här scenen handlar det inte om att de två människorna ignorerar varandra, det handlar om att de inte skakar hand. Från början tror man att handskaket var ett sätt att visa att man inte var beväpnad, en form av symbolisk fredshandling. Så är det inte längre, gesten är däremot symboliskt laddad på samma sätt som hälsningen generellt. Man tillerkänner den andre ett värde. (För övrigt finns en mängd klipp där handhälsningen använts som uppvisning av makt – att inte släppa, att rubba balansen hos den andre och så vidare, se youtube för fördjupning). Att inte gripa en utsträckt hand medför en form av genans, inte tu tal om det.
Det bekymmersamma i den här situationen är att B inte tar en viss typ av människor i hand. Hen förklarar det med sin tro. Hen vill hälsa utan kroppslig kontakt med det andra könet. Så är det för en del av de monoteister som finns på jorden – de vill helt enkelt inte beröra det motsatta könets kropp eftersom de ser det som en intim handling. Man kan tycka mycket om det, men något måste fastslås: det är inte en religiös handling som går under religionsfriheten eftersom handlingen snarare är anknuten till en personligt tolkad tro än en generell praxis inom religionen. Så var det också med de oberörbara i Indien för X antal år sedan. Man ville inte ta dem i handen av religiösa skäl. Så har det också varit i andra stater och historiska sammanhang där man inte velat ta i andra människor, men jag kan inte komma på något sammanhang där rädslan för beröring av en viss grupp kan värderas på ett positivt sätt. Finns sådana? Det finns så klart hälsningskutymer: i Japan bugar man inför varandra, till exempel. Men det är en annan sak, det handlar inte om rädsla för att ta i en speciell grupp människor.
Åke Sander som är professor i religion med inriktning mot Islam menar i en artikel i DN att det är omöjligt att bedöma vad som är vad: en personlig ståndpunkt, religiöst påbud eller uppfostran. Han menar också att händelsen inte hade fått lika stor uppmärksamhet om den skett vid en annan tidpunkt.
Vem bestämmer då hur vi hälsar på varandra? Statsministern. Visar det sig. Han bestämmer att alla ska skaka hand med varandra. Basta och så är det med det.
Statsministern kan bestämma mycket men inte hur jag hälsar på människor. När A och B träffas, i det där ödesladdade och olyckliga ögonblicket – vem bestämmer vilken hälsningsakt som är okej och vilken hälsningsakt som inte är okej? Här har vi två människor som hälsar olika på varandra. Den ena vill beröra, den andra inte. Varför är det så viktigt att vidröra varandras händer?
Det jag inte förmår komma runt, precis som Åke Sander, är kontexten, detta att person A är journalist i Sveriges mäktigaste forum, hon är kvinna och hon jagar efter nyheter i ett drevsammanhang. B är muslim, man och miljöpolitiker. Under april månad 2016 är den matchen avgjord på förhand, villkoren desamma som om jag skulle lulla in i buren med The Mauler – det går snabbt men är inte smärtfritt.
Scenen
Artikel: Religionsprofessor om att skaka hand
Peter Nyberg 
Kommentera