Jack efter 40 år

Ulf Lundells Jack betydde mycket för mig i slutet av gymnasiet när jag flyttade hemifrån. Det skedde tidigt, sensommaren efter studenten, jag och två kompisar målade lägenheten –  med dusch i källaren där mitt fyllo till granne i sin värsta perioder tog för vana att bajsa – i babyblått eftersom jag inte begrep hur man blandade färg. För första gången kände jag mig fri, precis som i boken. Jag var själv och kunde göra exakt som jag ville, ett förhållningssätt som Lundell för övrigt marknadsförde på sina album under 90-talet (”Det är inte ensamhet – det är frihet”, lyssnade jag på gång på gång). Men det var precis tvärtom: lägenheten behövde betalas, jag hade nästan inga pengar och vänner som jobbade i veckorna och bara var lediga under helgerna. Det som var tänkt som frihet mynnade ut i ensamhet, inte tvärtom.

Jack. Den första delens ordorkan förstörde mitt skrivande fullständigt. Jag ville i åratal skriva likadant men kom inte i närheten eftersom det inte låg i mitt temperament. Just första delen har de flesta hakat  upp sig på nu när det är 40 år sedan boken kom ut, precis som man hakade upp sig på den när boken först kom ut. Ulf Lundell är antagligen den enda som lyckas driva fram en berättelse i ännu högre tempo än Jack Kerouac i On the Road. Böckernas likheter är uppenbara: Unga män super, knarkar och knullar sig igenom tillvaron, båda böckerna förskräcker sin samtid, hjältarna chockerar eftersom de är svin. Och det är vad som diskuteras. Vad som inte diskuteras är de två tredjedelar av Jack där huvudpersonen sjunker ner i ett nästan fullständigt mörker.

Det fascinerar mig när jag läser tidningarna idag. De sätter alla Jack högt och de låter alla en feministisk röst konstatera att de är mansgrislitteratur och att andra författare (till exempel Kerstin Thorvall) inte fick samma genomslag eftersom hon var kvinna. Men ingen nämner att det är en berättelse om någon som faller isär, att Jack går sönder. Jovisst, första delen är exakt så objektifierande som de skriver, en odysseus i den unga mannens kåthet, men sedan händer något. I den andra delen stillas karaktärernas liv, de blir trötta. Den ursprungliga kicken jagas, men uppnås inte. Desperation. Människor blir vuxna runt omkring Jack, eller försöker åtminstone uppnå vuxenskap. I den tredje delen går de som inte inordnar sig i samhället under. Linnea (minns jag rätt?) dör i en överdos, Jack är ensam, Bart frånvarande, skaffar jobb. Kvar finns bara minnet av den backanaliska kraften. Det är en sorglig skock som stryker runt i Stockholm efter att ha varit gudalika något år tidigare. Men om de två sista tredjedelarna av Jack talar ingen. Det är synd. De visar något annat, att Schopenhauers eller för den delen Buddhismens teser är riktiga: den som jagar sitt begär, eller om man så vill sin vilja, går under. För mig har det varit en betydligt viktigare insikt än ungdomens jakt efter backanalisk utlevelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.