Jag läser det först i Världen idag. Föräldrar med mamma Linda i spetsen har stoppat planerna på att införa yoga i skolan i Rydaholm. På bilden i tidningen står föräldrarna och ler stolta, uppbackade av ortens församlingspräst. Den bästa meningen i hela texten är: ”Familjen är kristen och för dem är det otänkbart att deras barn skulle delta i övningar med rötter i österländsk religion”. Historielöshet åsido, händelserna sådana de beskrivs i artikeln är löjeväckande och därför underhållande (när det här skrivs har både Aftonbladet och Expressen snappat upp dumheterna), men de säger också mycket om varför skolan i Sverige är i en svacka.
Steg ett: Mamma Linda har fått veta att barnet tycker om massage som han fått i skolan, men vill försäkra sig om att han inte utsätts för nyandlighet. Läraren avslöjar att de på Fria Aktiviteter ska kunna välja Yoga. Som en modern människa mamma Linda är säger hon att hon inte tänker låta sitt barn vara med på yogan och hotar med att andra kristna familjer kommer att se liknande på aktiviteten.
Steg två: Mamma Linda tar kontakt med läraren som ska leda yogan, får se övningarna och konstaterar att det är klassiska yogaövningar. Läraren meddelar mamma Linda att hen inte har någon kunskap om religion. Mamma Linda tycker sig inte få någon respons för sina ”farhågor” från lärarna och väljer att flytta det till ”en annan nivå”:
Steg tre: Församlingsprästen David Olsson (mamma Lindas make) kontaktar rektor. Och här blir det intressant. Rektor lovar att ta upp frågan med Barn- och UtbildningsNämnden. Vi tar det igen. Mamma ringer. Rektor tar det med BUN. Här saknas något. Vad gör rektor? Inte tar hen sin personal i försvar, inte konstaterar hen att hela saken är idiotisk, inte förklarar hen att skolan är autonom och inte styrs av mammor. Jag vet inte vad som sägs men har en känsla av att det här bara kan ske i bibelbältet. Eftersom BUN sammanträder först på måndagen då yogan ska sätta igång under skoldagen vidtas nästa åtgärd:
Steg fyra: Skolchefen kontaktas. Återigen, jag vet inte vad som sägs mellan skolchefen och mamma Linda, men resultatet blir att rektor kontaktas av skolchefen och meddelar i sin tur att yogan ställs in. Vi tar det en gång till. Mamma ringer skolchef. Skolchefen backar varken upp sin rektor eller sina lärare. Mamma Linda åtlyds och yogafri skola beordras. Bara i bibelbältet.
Eller?
Min farhåga är att det exemplet går att generalisera, att de stridbara ges gehör, inte för att de har något faktiskt att skrika om utan för att deras patos är störst. Istället för att handla i intellektuell svalka, istället för att väga a mot b, viker man sig alltför ofta för de högröstade. Själva skolsystemet förmår mamma Linda rubba. Är det då underligt att den svenska skolan befinner sig i en svacka?
”– Det känns jätteskönt att vi fick stopp på det här. Nu gäller det bara att vara vaksam så att detta inte smyger sig in på nytt”, säger mamma Linda i artikeln. De där förbaskade österländska religionerna, antar jag att hon menar.
Artikeln
Föräldrar stoppade yoga på skolan
Peter Nyberg 
Kommentera