Satiren/ironins svårbegriplighet i en absurd värld

Ibland blir jag bestört över elevers oförmåga att förstå skriven satir/ironi. Jonathan Swifts oanständiga förslag inleds som bekant på kanslisvenska men utvecklas efter hand till satir när den skrivande föreslår att man för att försörja Irland ska föda upp irländska spädbarn som de rika i England kan tillaga och äta till middag. På det sättet skulle folkmängden regleras på Irland,  uppfödarna skulle bli rikare och ekonomin göra alla lyckligare. Eleverna frågar ofta med indignation: Gick det här förslaget verkligen igenom? Åt man barn i England på 1600-talet?

modeste5

Varför förstår de inte satiren? Givetvis för att tanken på att äta barn inte är mindre absurd än andra idéer som florerar i deras världar. De kan på nätet se på avrättningar, ormar som äter olika typer av djur eller läsa rasistiska/konspiratoriska uttalanden om mörkande myndigheter. I en absurd värld där barn sparkas och avrättas i korta filmer är det 400 år gamla förslaget i text om att engelsmännen ska äta barn inte helt absurt. Galenskaper sker i världen just nu, när det är mer civiliserat än för 400 år sedan.

För övrigt är det inte bara elever som har svårt för satirer/ironier. I Lena Anderssons krönika ”Skatt är den sanna girigheten” slår hon ner på social välfärd och idén att vi ska dela med oss i form av skatt. Även om tankehopp finns är det en ganska elegant skriven artikel vars kontenta är att det inte ligger i människans natur att dela med sig till de svagare. Istället förslavas människor av att betala skatt: ”medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar”. Andersson nöjer sig inte där utan betonar att det inte är de skattesmitande miljonärerna i skatteparadisen vi ska bekymra oss över, de gör bara vad alla vill, utan att staten tvingar oss att betala – som fursten, som hallicken.

Jag läser den utan ironi. Jag lever i en värld där människor i hög grad tänker på sig själva, där människor är exakt så själviska, så fascinerande inskränkta som Lena Andersson föreslår. Både SvD ledarskribent Ivar Arpi och SD tycks göra nummer av att uttrycka liknande åsikter. Faktum är att de flesta förfasas över åsikterna medan några faktiskt hyllar dem. I en absurd värld normaliseras det absurda.

Några dagar senare ser jag ett förtydligande från Roland Paulsen, redaktionskompis med Lena Andersson på DN, som menar att texten är mångbottnad ironi. Och när jag nu skriver om den inser jag, precis som med Swifts text, hur orimlig den är som bokstavlig tolkning. Men intelligenta människor blir förgrymmade eller hyllar Lena Anderssons förslag.

Det är som med Daniel Defoes Shortest way with dissenters. Han ironiserade över de högkyrkliga, hyllades av desamma, erkände sin ironi och fängslades. Förhoppningsvis händer inte samma sak med Lena Andersson.

Artiklar

Jonathan Swift: Ett oanständigt förlag
Lena Andersson: Skatt är den sanna girigheten
Roland Paulsen: Lena Anderssons ironi om skatten verkar vara mycket svårupptäckt

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.